Men va ska du blogga om nu då om det inte är en cancerblogg…

jo , men så här är det, eller nä så här tänker jag , jo förresten, ett före och efter, ett fram och tre bak, ett himmelrike och en smäll i solar plexus, nja men svårt att beskriva, eller inte alls, tacksamhet ibland, ödmjuk eller ilska  tillsammans , går det ihop, obegripligt eller begripligt , allt vanligt igen och totalt ovanligt.

Idag stötte jag på en gammal bekant på stan, fryntligt frågade han, va tog du vägen nånstans , du skulle ju ringa mig när du hade tid så skulle vi träffas och tjöta en stund. Det äla minst två års sen-änna!

Tjong i planeten, tidsmaskinen vevade i gång. Smalfilm. Utan färg.

Clownhatten på och jag skojar  till det, vill på nåt sätt inte genera. Konstigt reaktion  hos mig. Men det överrumplar mig gång efter gång, cancern, helvetet på jorden. Är det om mig, har det hänt är ff tankar som jag har. Att fortfarande tänka, när slutar man tänka på cancer varje dag , när slutar blodet frysa till is när order cancer syns i skrift,  när slutar man helt utan anledning när solen skiner och allt är bara bra bli outgrundligt lessen, när slutar man få smak av cellgifter i munnen, när slutar sviterna av den hårdhänta behandling i min kropp,att tänka nu orkar ingen höra mer, nu är det glömt, nu är det som vanligt.

Å inget är som vanligt, men ändå väldigt, väldigt vanligt!