Det är nåt ödsligt med medelålders män som färgar håret

Nåt ensamt på nåt vis. Kan te sig lite ängsligt, nån längtan efter nåt som har varit eller nåt som aldrig blev av. Det inre och yttre hänger liksom inte ihop. Håret blir  inte luftigt, skinande, puffigt eller glänsande, utan lite glanslöst å platt.

Det påminner mig om min återhämtning, det finns vissa liknelser.

En eftermiddag när jag cyklade  långsamt hemåt och jag mötte  några män som struttade runt lite planlöst på cykelbanan, när jag plingade med ringklockan så kikade en utav dessa färgade kalufser lite förvirrat på mig. Och precis där såg jag liknelsen  håret – min återhämtning

snart helg mina vänner, klackspark på det !

 

 

 

Annonser

Systern vann tyvärr inte

men det gjorde jag ! Check på det återbesöket, jag hjulade ut från Jubiliumskliniken. Oändligt lättad. Det sista onkologen sa när jag klev ut från hennes rum, fira med ett glas bubbel och ja ett eller två glas vin till. Hon fick tummen upp för den ordinationen.

Direkt till tre dagars intensivt arbete med ledningsgruppen. Svårt omställningsarbete, egentligen är jag dödstrött efter dessa besök och energinivån nere vid sockskaftet. Men det är att tänja sin krafT att kamma ner luggen och fortsätta . Att det är överhuvudtaget en matematisk möjlighet  för mig , jag orkar trots allt , det ni det är en seger. Det är guldstjärna till mig! Eller ett glas bubbel😊

syster yster vann som sagt inte, men hon är bästa bloggerskan ändå.Ett helgtips från henne till er va, lax med mango , receptet finns på hennes blogg.

Ha en fin helg och mellan laxtuggorna och bubblet skickar jag slängpussar till er

Jag måste få promota min syster

Som har bloggen kokerskan ruts barnbarn. Hon skriver för jäkla kul , hon lagar för jäkla go mat och hon är i final i Sveriges matbloggspris.Gå in på hennes blogg och rösta på henne , åtminstone för min skull. Snälla. Hon är roligare att umgås med om hon är nöjd och glad.😊 Hon tål att läsas iofs även om hon inte skulle vinna , då får vi bara stå ut med bitterheten ett litet slag efteråt. Men det är det värt.

I morgon är det dags för återbesök på onkologen . Förnuft och känsla synkar inte alls, jag  är spyfärdig av stress.Det är inte i normalläge kring dessa besök ännu, om det blir någonsin. Jag har 36 månader kvar innan jag blir. ”friskförklarad”. Sammanlagt 62 månader, ett kryss i almenackan för varje månad som gått. Tydligt avbockade i svart tusch.  I morgon i luckan på onkologen står jag där med min svettiga nummerlapp, och ser ut som en Nils Ferlin dikt-du har tappat ditt ord och din papperslapp  du barfotabarn i livet…

Natten innan brukar jag sova oroligt, snurra runt i lakanen. Tänka i stort och smått. I natt delar jag säng med de där små N. och H. Det blir bra, det blir lugnt i mitt bröst.De är mitt avtryck in i framtiden.

Vi har under sommaren flyttat från det ” höga huset ” till en annan lägenhet i samma område. Här försöker vi nu ”skapa hem ” , men det tar tid. Tid och kraft, och jag funderar mer än en gång kring ”tingens bojor”. Hur mycket prylar behöver vi egentligen? Här har vi en flång ny spis som jag inte begriper mig på, den skriker som en gris om jag trycker fel, en vinkyl som ger mig dåligt samvete, antingen tom eller ”för mycket”. Nä detta lär ta tid ! Allt nytt tar tid!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Men va ska du blogga om nu då om det inte är en cancerblogg…

jo , men så här är det, eller nä så här tänker jag , jo förresten, ett före och efter, ett fram och tre bak, ett himmelrike och en smäll i solar plexus, nja men svårt att beskriva, eller inte alls, tacksamhet ibland, ödmjuk eller ilska  tillsammans , går det ihop, obegripligt eller begripligt , allt vanligt igen och totalt ovanligt.

Idag stötte jag på en gammal bekant på stan, fryntligt frågade han, va tog du vägen nånstans , du skulle ju ringa mig när du hade tid så skulle vi träffas och tjöta en stund. Det äla minst två års sen-änna!

Tjong i planeten, tidsmaskinen vevade i gång. Smalfilm. Utan färg.

Clownhatten på och jag skojar  till det, vill på nåt sätt inte genera. Konstigt reaktion  hos mig. Men det överrumplar mig gång efter gång, cancern, helvetet på jorden. Är det om mig, har det hänt är ff tankar som jag har. Att fortfarande tänka, när slutar man tänka på cancer varje dag , när slutar blodet frysa till is när order cancer syns i skrift,  när slutar man helt utan anledning när solen skiner och allt är bara bra bli outgrundligt lessen, när slutar man få smak av cellgifter i munnen, när slutar sviterna av den hårdhänta behandling i min kropp,att tänka nu orkar ingen höra mer, nu är det glömt, nu är det som vanligt.

Å inget är som vanligt, men ändå väldigt, väldigt vanligt!

 

 

 

 

 

Mer fest åt foket, vi behöver varandra

tänk om några dagar är det ett år sedan den stora livs -FESTEN var!! Vilken underbar kväll. Tror aldrig jag känt mig så levande som just då, endorfinerna  swischade runt, pulsen dunkade högt och hjärtat va alldeles varm och rosenrött. Vilken kväll, så mycket kärlek det fanns i det rummet denna magiska kväll. Så tacksam för detta, det har varit ett lyckotillfälle att tänka på, ett vattenhål att hämta kraft i från. Så skitsnygga vi alla va, så bra vi alla dansande. Så bra vi gjorde dettta tillsammans. Detta skulle tåla att upprepas!

Tid är märkligt att förhålla sig till, tid är ingenting , tomt om inte det fylls med innehåll. Ett år. Ett liv sedan. Ett ögonblick. Förra året nere i en mörk stresshåla, idag några pinnhål högre upp, och jag spejar ut över nya syrerika grönområden.

På lördag  ska jag skåla för ettårsdagen och i tanken gör jag det återigen med varenda en av er!❤️ Fantastiska fantastiska vänner!

image

 

 

Jag är åter, jag är in-checkad

senaste tiden har det varit himmel och helvete, jag har kysst stjärnorna och känt sorg, ilska och förtvivlan. Allt  i livets torktumlare.

Veckan som gick va fruktansvärt tung och svår på många sätt. Marken gungade och cancerhelvetet fanns med i nästan varje andetag. I torsdags var jag på min väns begravning, så oerhört sorgligt och overkligt. Cancern tog hennes liv efter en kort sjukdomsperiod. Hjärtat sprängdes i bröstet. Tillsammans stod vi där vår vänskapsgrupp med en plats tom. Så länge vi finns kommer vi att minnas…

Förra veckan fick moster 84 år tidigare frisk diagnosen bröstcancer, men herregud så skoningslös är Fuck cancer!

Ända sedan jag startade min egna blogg har jag följt en familjs kamp på deras blogg vars deras nu sexåriga flicka är drabbad av allvarlig levercancer. Mamman har under många blogginlägg delat deras vardag kantad mellan hopp och förtvivlan. Under hösten har inläggen blivit allt mer dystra,prognosen allt sämre, men alltid sprängfyllda med hopp, kraft och kämparglöd. Men förra vecka slog cancern till med full kraft igen och nu håller  livslågan sakta släckas ut.

Helt omöjligt att hålla allt detta ifrån sig, jävla jävla sjukdom. Drabbar rakt över, i alla åldrar. Total Skoningslös, lömsk och helt opålitlig.

Fortfarande är det så att nästan all cancerforskning finanseras av Cancerfonden,så snälla bli månadsgivare!!

Vi hade en fin resa F. och jag till Kroatien. Solen lyste lagom varmt och kvällarna va fortfarande lite ljumna. Och vi bara var. Inga åtagande förutom att vi varje dag skulle påminna oss om att vi är bra på kroka arm när det behövs. Att sitta och vicka på en stol med ett kluckande hav framför sig gjorde gott för oss. Jag och du. Du och jag.

Helgen tillbringades i älskade Hovenäset, krispig höstluft, ett stilla hav och de små bröderna fick  mina tankar på plats. Ödmjuk och tacksam åkte jag upp på Smögenbron och skrek mitt Ronja-skrik.

image

 

 

 

 

Nu tar jag time-out

paus, ett break, nu säger jag stopp, nu drar jag mig tillbaka, nu stoppar jag huvudet i sanden, nu vill jag ligga i bomull, nu ska det talas till mig med mjuka röster….

jag är tom och dränerad. Känner mig sorgsen på alla plan. Efter veckan som gått så är energin bottenlåg

Nu packar jag väskan tar med mig F. och drar i väg. Vi behöver stanna upp, vi behöver vila tillsammans och  hitta energin igen. Vi behöver fylla på…

Detta skrev jag i morse och nu i kväll sitter vi på en balkong i Kroatien och tittar ut över ett kluckande hav, det är mörkt och stilla.

Livet. Det är detta vi har och det räcker så bra.

 

 

Jävla jävla skitcancer

jag hatar det!

världen har förlorat en fantastisk människa, en familj har förlorat en älskad livskamrat och mamma. Och vi en vän. En vän som för ett år sedan sprang ett lopp för att samla in pengar till cancerforskningen, en vän som funnits där under min svåra period, en vän som ofta sa en fot före den andra, en vän som höll ett knasigt, rörigt , kärleksfullt tal på min fest..

I dag jag vill bara krypa ihop, gråta och förbanna denna fasansfulla sjukdom. Så förjävligt är cancer, äter upp . Tar liv. I dag var inget annat viktigt än närhet och kärlek till de som är närmast mig. De små gossarna var här och jag viskade till dom att de är min livskraft…

i dag, nu och varje dag framöver, lova mig att ni är rädda om er och bli månadsgivare till cancerfonden

all kärlek❤️